inwheelsItrust.blogg.se

Har inte känt för att skriva på ett tag nu men nu tänkte jag  faktiskt skriva ett inlägg. Har fått bra beröm från några personer så det är ju kul att min blogg är läsbar iaf. Det tackar jag för.

Nu har det typ gått ett halvår sedan jag var deprimerad och nedstämd. Jag trodde inte man kunde må så dåligt och framför allt inte jag som brukar klara det mesta. Men då brast det verkligen och jag har nog aldrig gråtit så mycket som då, jag grät i 3 dagar i sträck typ och öppet så mina föräldrar såg. Det har nästan aldrig hänt att jag visat det så öppet förr. Det var ganska skönt annars så hade nog ingen märkt att jag mådde så dåligt. Jag blev helt passiv och hade till och med svårt att svara på frågor, ville bara sova bort allting och att få ett slut på mitt liv. Jag kom så långt att jag hade tänkt ut ett sätt att ta mitt liv men kom aldrig så långt.

Att jag mådde så här berodde mycket på att jag kände mig isolerad och ensam där jag bodde på landet.  Jag hade ingen assistent under den tiden heller så jag kom knappt ut nån gång då. Jag började tänka mycket på min ensamhet och min brist på vänner  som idag i stort sätt är tabu idag. har man inga vänner eller umgås med några så räknas man lite som ett weirdo och det är definitivt inte nåt jag räknar mig som.  jag ser mig som vilken vanlig kille som helst men som ofta känner sig utanför, annorlunda och inte passar in. Jag har ofta tänkt hur det skulle var om jag inte hade min sjukdom, jag lovar jag skulle bli nåt stort för jag känner att det finns nåt väldigt speciellt i mig, att det är menat att jag ska göra nått viktigt här i livet. Att jag har den här sjukdomen kanske är en prövning, en utmaning för att jag ska få kämpa för att bli nåt stort. Jag kanske har alla odds emot mig men när jag lyckas så blir jag en större vinnare. 

Men så flyttade jag till Katrineholm med mamma och min bror, fick en jättebra assistent som jag fortfarande har kvar. Jag fick medicin mot mitt humör och började i en kurs med flera som kände som jag. Flytten, assistenten och medicinen var nog ändå det som gjorde störst nytta  även om kursen var väldigt nyttig och intressant. Idag mår jag mycket bättre och försöker tänka mer positivt. Den här bloggen är verkligen bra för mig då jag har mycket att skriva om och få ut. Det är som terapi.

Och nu till nåt lite roligare. jag färgade nämligen håret för första gången till en mer vitare blond idag.

 

Vad tycks?

och imorgon ska jag åka till Stockholm och träffa en tjej, är fett nervös.